Gunilla Lundgren

Om Gunilla Lundgren

Under min barndom flyttade jag ofta. Vi är fem syskon i min
familj och alla har vi olika uppväxt. När min äldsta syster
föddes ägde vår pappa en ganska stor bondgård i Bergslagen,
men tyvärr var han varken särskilt praktisk eller ekonomisk.
När jag föddes, 1942, hade vi flyttat till en mindre gård och
när min yngsta syster föddes hade vi inte en enda åker kvar.

Istället lät pappa bygga en tvättinrättning och började kalla
sig fabrikör. Mamma blev fin dam som gick på visit i dräkt och
handskar. Men snart blev det ekonomisk katastrof, konkurs
med skulder igen och vi måste lämna både tvättinrättning och
hus. Nu blev pappa fabriksarbetare och mamma fick sätta på
sig förkläde och bli kokerska. Vi flyttade och flyttade, mellan
mitt tolfte och femtonde levnadsår flyttade jag sju gånger.
Ett år inredde mamma en bostad åt oss i två omklädningsrum
i en källare.

Pappa var ledsen och behövde vila, mamma måste börja
arbeta dubbelt. Hon tog så många städjobb att dygnets
timmar inte räckte till. När jag var tretton år fick jag börja
hjälpa henne. Då var timlönen 2:55 och jobbet kallades
”hemsamarit”. Mamma fick stora sprickor i händerna av allt
städande och diskande. Hon skämdes över sina ojämna
och fula naglar.

— Studera och skaffa er ett bra yrke, så att ni kan försörja
er själva, sa hon till oss barn.

Vi kunde bara komma på två lämpliga yrken för flickor från
enklare förhållanden: lärarinna eller sjuksköterska. Det
billigaste var att bli småskollärarinna, den utbildningen tog
bara två år.

Så blev jag lärare, ett yrke jag trivdes med, särskilt när jag
började arbeta i en s.k OBS-klass. Dit fick barn komma när de
behövde extra hjälp och stöd.

På min fritid reste jag, läste och skrev dagbok och brev. Några
författardrömmar hade jag inte. Men så fick jag sju romska barn
i min klass. Innan de kom till Sverige hade de levt i tält, husvagnar
och skjul i Spanien, Italien och Frankrike, och de hade inte gått
en enda dag i skola fastän de var från sju till femton år gamla. Nu
gick det inte att undervisa som jag hade lärt mig på lärarseminariet.
Mina elever tyckte att det var långtråkigt att sitta tysta och stilla
i skolbänkarna, och så fort de var missnöjda busade de eller gick
hem. De ville ha ett spännande liv, förklarade de.

— Ska vi skriva en bok tillsammans? föreslog jag en dag när mina
elever stönade extra mycket över de svenska skolböckerna.
— Vad ska den boken handla om? frågade de misstänksamt.
— Om något spännande, ER! ropade jag.Och så blev det. Efter fyra år
var vår gemensamma bok färdig:
Maritza, en zigenarflicka.

Alltsedan dess har jag fortsatt skriva böcker tillsammans med
människor jag tycker om.
Det har blivit ganska många.