Under min barndom flyttade jag ofta. Vi är fem syskon i min familj och vi har alla olika uppväxt. När min äldsta syster föddes ägde vår pappa en ganska stor bondgård i Bergslagen, men tyvärr var han varken särskilt praktisk eller ekonomisk. När jag föddes 1942 hade vi flyttat till en mindre gård, och när min yngsta syster föddes hade vi flyttat igen och hade inte en enda åker kvar.
Gunilla, mamma och Frej 1945. Foto: Aina Wallin.
Pappa lät bygga en tvättinrättning i Nora och började kalla sig fabrikör. Mamma blev fin dam och gick på visit i dräkt, hatt och handskar. Men snart blev det ekonomisk katastrof med skulder och vi måste lämna både tvättinrättning och hus. Vi flyttade till Kristinehamn. Här blev pappa fabriksarbetare och mamma fick sätta på sig förkläde och bli kokerska. Vi flyttade och flyttade, mellan mitt tolfte till femtonde år flyttade jag sju gånger. Ett år inredde mamma en bostad åt oss i två omklädningsrum i en fabrikskällare.
Gunilla och lillasyster Margareta. Foto: Aina Wallin.
Pappa var ledsen och behövde vila, mamma måste börja arbeta dubbelt. Hon tog så många städjobb att dygnets timmar inte räckte till. När jag var tretton år fick jag börja hjälpa henne. Då var hennes timlön 2:55 och jobbet kallades ”hemsamarit”. Mamma fick stora sprickor i händerna av allt städande och diskande. Hon skämdes över sina ojämna och fula naglar.
Syskonen Leif, Gunilla, Birgitta och Monica.
-Studera och skaffa er ett bra yrke så att ni kan försörja er själva, förmanade hon sina barn.
Vi kunde bara komma på två lämpliga yrken för flickor från enklare förhållanden: lärarinna eller sjuksköterska. Det billigaste var att bli småskolelärarinna, den utbildningen tog bara två år.
Nitton år gammal var jag färdigutbildad lärare och tog mig an mitt arbete med stort allvar. Samtidigt var jag ung och äventyrslysten. På sommarloven liftade jag runt i Europa, ibland tog jag tjänstledigt och arbetade som bartender i Madrid, som servitris i London, städerska i Italien och reseledare på Mallorca. I Palma de Mallorca startade jag 1967 en skola för elva svenska barn i en nattklubb som var tom på dagarna. Den skolan finns kvar, har nu 140 elever i åldern sex till tolv år och ligger i ett vackert gammal palats.
På väg till London 1967.
Läraryrket gav trygghet, jag kunde alltid hitta arbete och jag fann mig väl till rätta när jag började arbeta i en s.k. OBS-klass i Stockholm. Dit fick barn komma när de behövde extra hjälp och stöd.
På min fritid fortsatte jag resa, jag studerade språk, jag läste mycket, skrev dagbok och brev. Några författardrömmar hade jag inte. Men så fick jag sju statslösa romska barn i min OBS-klass. Innan de kom till Sverige hade de levt i tält, husvagnar och skjul i Spanien, Italien och Frankrike. De hade inte gått en enda dag i skolan fastän de var från sju till femton år. Jag insåg att det inte gick att undervisa som jag hade lärt mig på lärarseminariet i Karlstad.
La Perona, kåkstad i Barcelona 1971. Foto: Lars Jacobson.
Jag sökte vägledning och fann Paulo Freires bok Pedagogik för förtryckta (utkom första gången 1968 ). Paulo Freire ( 1921-1997) var pedagog och människorättsaktivist och han arbetade främst med alfabetisering på den brasilianska landsbygden och i städernas slumkvarter. Hela hans ideologi kan kort uttryckas: Om du vill arbeta för att förändra orättvisor måste du förstå att du aldrig kan arbeta för människor, du måste lära dig att arbeta tillsammans med människor. Hans tankar var radikala och gjorde att han blev hotad och fängslad flera gånger. Bland annat påstod han att om du vill skriva en bok om människor som lever i utsatthet och fattigdom blir boken både bättre och viktigare om du skriver den tillsammans med de människor du försöker skildra och hjälpa. Jag läste, strök under och en idé började ta form.
Mitt största pedagogiska problem i OBS-klassen var att mina romska elever ofta lät bli att komma till skolan. Dels behövde de hjälpa sina föräldrar med tvätt, städning, barnpassning och försörjning, dels tyckte de att det var långtråkigt att sitta tysta och stilla i skolbänkarna. Så fort de blev missnöjda bråkade de eller gick hem. De ville ha ett spännande liv, förklarade de.
En dag när mina elever stönade extra mycket över de svenska skolböckerna presenterade jag min idé:
-Ska vi skriva en bok tillsammans? föreslog jag.
Barnen tittade skeptiskt på mig och frågade vad den boken skulle handla om.
-Om något spännande och viktigt! Om ER! ropade jag entusiastiskt.
-Vem vill läsa en sådan bok? undrade Nina misstänksamt.
-Ingen, trodde José.
-Det är bättre att vi skriver om Tom Jones, föreslog Zenia.
Boken om Maritza 1972.
Men jag höll fast vi min idé och efter tre års arbete hade vi ett färdigt manus. Det tog ytterlige ett år att hitta ett förlag som ville ge ut denna högst ovanliga bok. Då var bara tre tonårsflickor, Nina Taikon, Gina och Zenia Tan Mercowich kvar i vår lilla skrivargrupp. Vi döpte boken till Maritza, en zigenarflicka och den kom ut på AW Gebers förlag 1972.
Under skrivandet hade flickorna och deras familjer flyttat från slummen i Stockholms innerstad till moderna lägenheter i det nybyggda Rinkeby. Jag följde med, skrivandet hade gjort oss till vänner, en vänskap som fortfarande håller oss samman. Nu har jag skrivit trettiosex böcker i Rinkeby, tjugo av dem i samarbete med romer. Dessa böcker är ofta flerspråkiga med parallella texter på språk som romska, turkiska, kurdiska, arabiska och somaliska. Några av mina böcker är översatta till norska, danska, finska, engelska, tyska, nederländska romska, arabiska, japanska, rumänska och tjeckiska.
Jag säger ofta med tacksamhet: De romska barnen och Rinkeby gjorde mig till författare.
Boksläpp med Romska skrivarklubben på Rinkeby bibliotek 2016. Foto: Adam Szoppe.